Ibland tror jag att det bara är jag i hela världen som gillar Purple, så vad jag skriver här spelar väl egentligen ingen roll. Men om nu någon i skivköpartankar råkar läsa detta kanske jag kan avvärja fatala felköp. Deep Purple bildar tillsammans med Black Sabbath och Slayer ett hårdrockens oövervinnliga triumvirat, men hör man på fisalster som "Slaves and Masters" eller "Shades of Deep Purple" är det inte lätt att inse deras storhet. Lyssna därför nu på mina råd och bli lyckliga hårdrockare.
"Shades of Deep Purple" (1968) 1
Deep Purples historia börjar på ett inte alltför hårdrockigt sätt. Kärnan i gruppen föreföll redan här bestå av Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice. (Ni får för fan själva hålla reda på vad dessa trakterar för instrument. (Vet ni inte det kan ni förresten dra åt Hel!)) På sång respektive bas hittar vi Rod Evans och Nick Simper. Rod Evans sjunger helt värdelöst, men det spelar ingen större sexuell betydelse (som vissa hårdrockshjärnor brukar säga) eftersom plattan ändå är helt rutten. Sunkig pop varvat med vissa försök till lösrock är vad som står på bordet. Ska man ha något från den här tiden bör man snarare införskaffa Cream eller Hendrix. Men det kan ju vara kul att lyssna på purpurgossarnas instrumentala insatser. Och "Mandrake Root" är i alla fall en försmak om vad som komma skulle.
"Book of Taliesyn" (1969) 1
En gemensam vän till mig och Ströman brukar djävlas när vi åker tunnelbana. Han pekar på åhlénsskivreklamen och säger "om du e tvungen å välja tre platter å lyssna pårom varje da i ett halvår, vicka skulleru välja då?". Då mår man rätt illa och tänker att vad som helst med Purple skulle vara bättre. Till exempel den här skivan, som i och för sig inte är så väldigt bra, men ändå.
"Deep Purple" (1969) 3
Detta är sista plattan med originaluppsättningen (ett fruktansvärt missbrukat ord för övrigt; jag har nyligen hört det användas om både Iron Maidens och Europes (frånstötande exempel, förlåt) senaste konstellationer). Här går det faktiskt att digga förhållandevis stenhårt på sina ställen. "Chasing Shadows" är mörk och suggestiv och går att headbanga till. Bäst är Jon Lords komposition "Blind" där han går lös på cembalon, faktiskt en av gruppens bästa låtar. Tyvärr har Jon aldrig upprepat detta sitt mästerverk.
"Concerto for Group and Orchestra" (1969)
Efterhand åkte Rod och Nic ut ur bandet. In kom Ian Gillan och Roger Glover från det apokryfiska bandet Episode six. Denna sättning kallas av hävd Mark II och är den konstellation som är hårdast, bäst och klassiskast. Det första de gjorde tillsammans var en singel som hette "Hallelujah" (med Roger som studiobasist) och inte var mycket att hänga i majstången. Därefter spelade de tillsammans med Londons filharmoniker in "Concerto for Group and Orchestra", ett verk signerat Jon Lord (text av Gillan). Somliga tycker att denna skiva är helt fantastisk, men jag vet inte riktigt. Jag tycker det är en märklig genre, helt enkelt. Men jag antar att det kan vara intressant för somliga, särskilt som det rör sig om originalverk och inte, som i Metallicas fall, rent larv.
"In Rock" (1970) 5
Men så kom alltså "In Rock". Jag vet inte om jag ens borde försöka att i ord uttrycka vad jag känner för den här skivan. Denna och "Reign in Blood" är helt enkelt historiens bästa skivor. (Sedan kommer för övrigt "Paranoid".) Gillan sjunger som en gud. (Jag tänker då närmast på Brage.) Lords och Blackmores ihärdiga duellerande är närapå sexuellt upphetsande. Paice' konfabulatoriska trumspel gör mig matt varenda gång jag hör detta närmast ofattbart överbra mästerverk. Musiken är rå och fantastiskt genomarbetad. Och trots att låtarna i princip skulle kunna vara inspelade rakt av i studion, upptäcker jag något nytt vid varje lyssning.
Skivan börjar med det bästa intro som gjorts. Först gitarroljud, sedan ett ett ljuvligt vackert orgelstycke innan helvetet brakar löst i "Speed King". Det är så bra att man svimmar. Jag äger dessutom en jänkarutgåva av denna skiva där de satans imbecillerna har tagit bort gitarrerna i början. Helgerån! Idioti!
Sedan följer "Bloodsucker", som borde vara mer känd, för den är överbra. Därpå kommer den legendariska "Child in Time" med Gillans odödliga ångestfalsettskrin. Sida två är också mycket, mycket, mycket, mycket bra, men rymmer kanske inte några direkta klassiker. "Flight of the Rat" har ett underhållande trumsolo. "Into the Fire" mosar allt motstånd. "Living Wreck" håller i alla väder. Avslutande "Hard Loving Man" visar hur de kunde låta lajv med utdragna instrumentalpartier. Sistnämnda låt är tillägnad Martin Birch, som producerade milstolpen.
I anslutning till "In Rock" släpptes också "Black Night" som singel. Den förefaller från början ha varit något av en plojlåt men är väl numera en av Purples mest kända låtar. Men den skulle absolut inte ha platsat på LP:n.
"Fireball" (1971) 5
Enligt DN 13/11-1970 hade denna likaså mycket bra skiva, som för övrigt sägs vara Gillans favorit, det preliminära namnet "A Tribute to Wally" (vem det nu kan tänkas vara). Generellt sett kan man väl sammanfatta den som mindre hård, men bra, och mer experimentell, men njutbar. Titellåten, "Fools" och kåntryballaden [!] "Anyone's Daughter" är väl bäst.
Även här släpptes en fristående singel: "Strange Kind of Woman". Denna låt återfinns för övrigt på en helt motbjudande CD-utgåva där den ersätter "Demon's Eye". Hur kan man göra så? Inget fel på "Strange...", men man får fan inte gå in med sina korvfingrar och förfalska i historiska dokument på det djävla viset!
"Machine Head" (1972) 5
Den tredje plattan med den bästa av sättningar blev mycket råare än sin direkta föregångare. Jag får gåshud varje gång jag hör det omistliga vinylknastret på denna superutgåva.
Plattan inleder med den klassiska "Highway Star". Solona där är, som alla vet, fenomenala. (Metal Church-versionen är skit.) Sedan kommer några mindre kända låtar på resten av A-sidan: "Maybe I'm a Leo", "Pictures of Home", med ett tufft bassolo, och "Never Before".
B-sidan består av idel klassiker. Inledande "Smoke on the Water" är visserligen förmodligen en av världens mest uttjatade låtar, men den är ju faktiskt bra. Sedan kommer "Lazy". Jag hatar journalister som skriver att Purple är som bäst när de släpper fram bluesen. Skitsnack! Hårdrocken är överlägsen alla andra musikformer! Detta medför att "Lazy" är bra trots att den är bluesig, inte på grund av detta. Dessutom innehåller den munspel, och det är ju ball. Avslutande "Space Trucking" är överhård. Köp den här skivan nu!
Ytterligare en av Purples absolut bästa låtar härstammar från inspelningen av denna skiva: "When a Blind Man Cries". Vad jag vet släpptes den obegripligt nog inte ens som singelbaksida. Numera finns den emellertid på en massa samlingar.
"Who Do We Think We Are" (1973) 4
"Deep Purple. Suomeen?" Så står det på ett av urklippen i utviket. Hade de väntat till efter turnén kunde de ha lagt till "Popgrupp stoppas trots utsålda hus" (Expressen 2/2-1973) eller "Deep Purple tungt inneband / Kommer trots Musikerförbundet" (3/2-1973). Det fanns tydligen ett avtal som sa att det för varje brittiskt band som kom hit skulle ett svenskt band få åka dit. Nu kom de ju hit ändå och det var ju bra för de som hade vuxit till sig lite mer än jag. Jag fick vackert vänta i ytterligare över ett decennium.
Skivan då? Den tillhör väl inte de allmänna favoriterna men den är förstås ändå väldigt bra. Tyvärr ligger ju den fullkomligt horribla "Woman from Tokyo" här. Jag hatar den. Resten är högkvalitativ med "Mary Long" som en liten blomma. Vi bör heller inte glömma "Smooth Dancer", "Super Trouper" eller "Rat Bat Blue".
"Burn" (1974) 4
Till slut kunde inte hr Blackmore längre stå ut med hr Gillan, varför han såg till att denne fick sparken. När han ändå var på krigsstigen fick hr Glover också avsked. Det var inte tal om att lägga ner verksamheten, så man satte raskt igång med en medlemsjakt. Glenn Hughes hade de tidigare stött på i det på andra sidan Atlanten tydligen rätt kända brittiska bandet Trapeze, där Glenn sjöng och spelade bas, medan Mel Galley (senare i Whitesnake) skötte guran och Dave Holland (senare i homorättsorganisationen Judas Priest) trummade. Glenn anställdes endast som basist; sångare sökte man på annons och valde David Coverdale. Efter skönhetsoperation (jo, det är sant!) kunde man således presentera Deep Purple Mark III.
Tyvärr har David alltid som bekant sjungit som en gammal kärring, men skivan blev hyfsad ändå. Titellåten, "Mistreated" och "You Fool no one" är mycket bra. "Sail Away" är en udda låt som jag alltid har diggat. Ska jag vara ärlig är nog skivan egentligen skitbra, men jag saknar Gillan (retroaktivt, jag hade nyligen fyllt ett när de började spela in).
"Stormbringer" (1974) 2
Aj, aj, nu blev det plötsligt gospel och mög. Glenn sjunger rätt mycket, men det rör mig inte i ryggen om det är smörsångaren eller skatan som står bakom mikrofonen. Några låtar är förstås bra. Titellåten är hårdrockig men plågas av en alldeles för poppig produktion. Samma gäller för "Lady Double Dealer". Pinsamt nog gillar jag också "Soldier of Fortune", en ballad med flöjter och hela köret. Köp dock för fan inte skivan, men om du får den i julklapp av någon välmenande moster är det bara att tacka och ta emot. Logotypen är ju fin.
Ett tag efter att plattan släpptes tröttnade Blackmore på lösrocken och hoppade av.
"Come Taste the Band" (1975) 3-
En mycket bortglömd skiva, som faktiskt inte alls är så djävla dålig. I stället för Ritchie hittade man en jänkare vid namn Tommy Bolin. Det rör sig knappast om klassisk Purple, men jag ogillar inte denna skiva. Lugna "You Keep on Moving" är bäst. (Glenn Hughes spelade vid ett tillfälle denna på Gröna Lund, för kännedom.)
Tydligen hade denna sättning (Mark IV) ett helvete under det efterföljande turnerandet. Den nye gitarristen var nämligen begiven på diverse droger.
Till slut tröttnade Purple på allt och la av. Alla fortsatte dock spela. Här summerar jag det viktigaste i medlemmarnas karriärer.
Tommy Bolin knarkade ihjäl sig.
Ritchie Blackmore satte som bekant igång sitt Rainbow, som var ett högkvalitativt band när Ronald Padavona (Ronnie James Dio, alltså) stod för sången. När han la av blev det mjäkigt och alls inget att ha för en man som jag.
Rainbow är kanske det band som har haft flest medlemmar. Intressantast i detta sammanhang är Cozy Powell (Whitesnake, Black Sabbath), Chuck Bürgi, för han bär ett så stenhårt namn, och
Roger Glover som var med mot slutet av Rainbows existens. Dessförinnan hade ägnat sig åt att producera andra grupper såsom Nazareth och kombinerade denna syssla med koklockespel för det band som
David Coverdale startade: Whitesnake, ett hyggligt band när de fortfarande var en sextett. Men sedan de förlorat
Jon Lord 1984 och börjat anlita idel fagottspelare i stället har deras musik bara blivit mer och mer motbjudande.
Ian Paice lirade även han ett tag i Whitesnake. Dessutom återfanns han ett tag med Gary More. Kul.
Ian Gillan satte igång sitt Ian Gillan Band som ärligt talat spelade rätt märklig musik. Men med bandet Gillan blev det mycket bättre. "Glory Road" är skitbra. På "Magic" deltar för övrigt Janne Gärsgård som numera spelar i gitarrföreningen Iron Maiden. Sedan satt Ian vid ett tillfälle och söp så hårt med Geezer Butler att han vaknade upp ur fyllan som medlem i Black Sabbath. Detta tilltag är förmodligen det mest utskällda i hårdrockshistorien. "Black Purple" var avsett som ett invektiv från journalisteras sida, men för mig låter det som ett hedersbetyg. Extremt mycket falsettsång och ett abnormt mörkt sound skrämde uppenbarligen folk från vettet när de fick höra "Born Again", som avgjort är en av världens sju bästa skivor.
Glenn Hughes har aldrig riktigt fått styrfart på sin karriär, vilken bestått av inhopp här och där. "Seventh Star" hör det väl till allmänbildningen att veta att han sjöng på. Numera har han blivit fri från sitt drogmissbruk och blivit frälst. Bra, Åke!
Rod Evans lär i början av åttiotalet ha turnerat lite i staterna med ett band benämnt Deep Purple, men fick raskt advokater på sig, varpå han lovade att aldrig, aldrig vara dum igen. Dessutom fick han avsäga sig rätten till pengar från all vidare försäljning av de plattor han medverkat på.
Nik Simper då? Ska jag vara ärlig hade jag inte en aning om denne mans görande och låtanden, varför jag raskt konsulterade
"Perfect Strangers" (1984) 5
Jag upptäckte Deep Purple någon gång 82-83, så döm om min lycka när budet om deras återförening nådde mina späda hårdrocksöron. Och djävlar vilken bra platta det blev. Det enda man kan invända mot den är att rytmsektionen ägnar sig åt fegspel emellanåt. Men låtarna är skitbra med "Knocking at your "Backdoor", titellåten och "Hungry Daze" som absoluta höjdpunkter. På vissa versioner kan man även hitta en skitbra låt som heter "Not Responsible". Detta måste vara tidernas bästa återkomstskiva. Vilken skulle vara bättre? "Psycho Circus"?
Tyvärr klippte Gillan sig innan de drog ut på turné. Enligt uppgift var han rädd att de skulle bli förväxlade med Iron Maiden annars. Samtidigt hörde jag för första gången att Blackmore skulle ha peruk. Kunde han inte tagit av sig den så att Gillan räddades både från farhågorna och saxen? Jaja, rocken ger och rocken tar.
"The House of Blue Light" (1987) 2
Fan, vad den här skivan stinker. Omslag, bilder, låtar. På sina ställen är den förstås rätt bra, som i "Bad Attitude" och några till, men helheten känns falsk och krystad.
"Slaves and Masters" (1990) —
Pissdålig. (Möjligen är Maidens "The X Factor" ännu sämre. Det är oklart.) Gillan fick kicken igen (av Blackmore, får man förmoda) och ersattes av CENSUR från Rainbow. Han är en vämjelig sångare och skivan låter som ljummet vatten med vanilj. Jag vill (helst inte) minnas att jag hörde den hemma hos Ströman. Han förnekar ehuru frenetiskt all kännedom om detta. Jag låter mig dock inte luras. Fy, Fredrik!
Ett obestridligt faktum är dock att vi två gick och såg eländet i Globen. De blev utbuade när de inte kom in för extranummer!
"The Battle Rages on" (1993) 2
Gruppen insåg att de var tvungna att ta in Ian på sång igen. (Det måste vara rekord att vara med tre gånger i samma band.) Vad jag förstår så vägrade Ritchie och Ian dock att tala med varandra och till och med att vara i samma rum. Naturligtvis blev resultatet därefter. Visserligen kan man väl vaska fram några silverkorn, men det hörs att det rör sig om en ren studioprodukt. Spelglädjen lyser således med sin frånvaro, men jag minns att allas vår Messiah Marcolin utnämnde plattan till det årets bästa.
Purple kom förstås till Sverige. Blackmore gjorde då en oväntad och underhållande intervju på ZTV, tror jag, där han avslöjade att Gillan var en mycket rolig kille, men att han hatade honom. Därför planerade den muntre gitarristen att överfalla Gillan bakifrån och spöa upp honom, men då han ansåg att Gillans kroppskrafter översteg hans egna tänkte han ta hjälp av några svenskar. Det kan inte ha gått så vidare bra med dessa planer, ty efter Stockholmsspelningen hann de bara med ett gigg i Finland; sedan hoppade Ritchie av.
"Purpendicular" (1996) 2
Där stod bandet utan gitarrist med en obehagligt nära förestående Japanresa. Joe Satriani fick raskt hoppa in, men det var väl aldrig avsett som en permanent lösning. I stället tog de omsider in Steve Morse från de i Sverige ganska totalt okända Kansas. Jag har aldrig orkat införskaffa första släppet från denna sättning, men jag lånade den en gång. De försöker inte vara hårda på något sätt, men de verkar i alla fall trivas själva med det de gör. Mysigt och hemtrevligt låter det.
"Abandon" (1998) 2
Låter som sin föregångare, således inget att hänga alltför högt i midsommarstången. Av någon anledning finns här en nyinspelning av "Bloodsucker": "Bludsuker". Vi får dock inte glömma att Purple fortfarande är otroligt bra lajv. Steve Morse är helt fenomenal.
"Live at the Royal Albert Hall" (1999)
Så kallas den på Deep Purples hemsida men så står det inte riktigt på min skivrygg.
Där återfinns ett långt och mnemotekniskt mycket olämpligt namn som jag inte kan minnas i skrivande stund.
Historien bakom denna inspelning är att partituret till "Concerto for Group and Orchestra" söps bort under tidigt sjuttiotal, vilket grämde Jon Lord i sisådär trettio år tills en fantast tog sig för att skriva ner noterna igen utifrån inspelningarna.
Med viss hjälp av herr mästerorganisten själv lyckades det att rekonstruera verket i sin helhet.
Ystra av detta beslöt man sig för att ge sig på att lira stycket igen.
Dessutom orkestrerade man diverse sololåtar och riktiga Purplelåtar samt bjöd in diverse gäster, varav R J Dio torde vara mest känd, och giggade loss, vilket alltå förevigades på denna platta.
Vi hårda hårdrockare från Sorunda brukade säga att varje gång man åkte in till stan för att glo på skivor hittade man en ny med Motörhead och en ny med Purple. Det finns myriader. En riktigt bra och allmänbildande samling är "The Anthology", men den kanske inte finns att få tag på längre. Annars behöver man inga plockskivor; man får bara höra "Woman from Tokyo" hela jämrans tiden. Jag vill emellertid hylla det eminenta titelvalet på "When we Rock we Rock and when we Roll we Roll". Storartat!
Dessutom har det kommit ut tjufemårsjubileumsutgåvor av Mk II-plattorna, där man bland annat bjuds singellåtar och alternativa versioner av låtarna.
När jag skulle rösta på topp 20 på denna hemsida brottades jag med mitt samvete. Skulle jag sätta Sabbath eller Purple först. Jag har ångrat mig flera gånger. Deep Purple kommer alltid att ligga mig varmast om hjärtat, men Sabbaths globenspelning och det faktum att de gjort fler bra skivor gjorde att de knep förstaplatsen. Men hade Gillan aldrig gått med i Sabbath hade Purple nog fan vunnit! Länge leve Deep Purple!
De tio bästa låtarna (i bokstavsordning)
Blind
Bloodsucker
Burn
Child in Time
Fools
Fireball
Highway Star
Space Trucking
Speed King
Perfect Strangers
When a Blind Man Cries
Martin "Bloodsucker" Halfdan