Skitbra skitstövlar

	”Show no Mercy” Betyg: 4 Som med alla thrash/speed plattor tillverkade innan ”Ride the Lightning” så är väl inte ljudet riktigt på topp. Man kan höra det traditionella Slayersoundet men den där riktiga powern fattas. Så här med nyktra öron 16-17 år senare hör man att det inte går så där vansinnigt fort som man tyckte då. Låtar som ”Tormentor” och ”Crionics” påminner snarare om Iron Maiden än om thrash. Men det är jävligt bra låtar. Textmässigt har Slayer redan börjat ta fasta på sina specialiter Satan, mord och krig. Men jag tycker inte de har samma finess i sina texter som på vissa av de nyare plattorna. ”Show no Mercy” håller inte riktigt samma klass som samtida alster med Metallica och Venom. Och jag tycker tiden har kommit ifatt den. Den saknar den charm som Venom och Metallica hade då. Bilden på djävulsgeten på omslaget är rent ut sagt skitmesig. Det ser ut som det är någon klasskompis till Kerry på fordonsteknisk som ritat skiten. Man får ju inte direkt svårt att sova när man sett bilden. Som extra bonus har vi bilden på Hanneman. Han ser jättefånig ut med kort discofrisyr och corpsepaint. Skivan finns med ”Agressive Protector” som bonus spår och den är att rekommendera om du inte har låten någon annanstans. Hade jag hört den för första gången idag hade den max fått 3 i betyg men man måste ju sätta den i sitt sammanhang och då hoppar den nätt och jämt upp på fyra.
	”Haunting the Chapel” Betyg: 4 Denna maxi måste givetvis vara med. Alla låtarna här är riktiga klassiker. Denna platta är helt klart bättre än ”Show No Mercy”.
	”Live Undead” Betyg: 3 Tja denna är väl aningen meningslös men omslaget är ganska fränt trots allt. Publik ljudet på live låtarna är också ganska underhållande. Här finns ytterligare exempel på låttitels krångel. ”Capter of Sin” istället för ”Captor…” och ”Anti Christ” istället för ”The Anti…” Ja ja det är väl skivbolaget som klantat till det antar jag.
	”Hell Awaits” Betyg: 4 Vad i helvete nu då? Helt plötsligt hade även Slayer begåvats med ett sataniskt sound som kunde skrämma en som var över tolv bast. Inledningen på plattan känns fortfarande mäktig. Den som inte börjar headbanga i soffan när trummorna drar igång är antingen döv eller dum. Jag skall väl inte påstå att man skiter på sig av rädsla men omslaget är ju trots allt lite råare än på debuten. Personligen tycker jag att det är minst lika bra låtar här som på första plattan även om ”hitlåtarna” på Show No Mercy” kanske har blivit mer klassiska (”Hell Awaits” undantaget) med åren. Vad jag minns är det väl bara titelspåret de kör live nu för tiden. Som kuriosa kan jag berätta att i Köpenhamn 1988 på South of Heaven-turnén körde de inte ens den. Vi stod och skrek efter den när de kommer in för att köra extranummer. Då sa Araya: -You don’t wanna hear that old shit. Va fan den låten hade väl högst 3 år på nacken. Jag har även här satt en fyra, men den här gången är det en stark sådan. Om Tom och grabbarna skärper sig till nästa termin så kanske de kan gå upp i topp på betygskalan.
	”Reign in Blood” Betyg: 5 Vad skall jag säga grabbar. Ni har läst på läxan ordentligt och era muntliga redovisningar har varit eminenta. Det blir en solklar femma i ämnet Hårdrock. Nä nog skojat. Allt är väl redan sagt om detta mästerverk, åtminstone musikaliskt så jag tänkte grubbla lite kring andra saker. Det måste trots allt sägas att det var ganska djärvt av Slayer att gå till Rick Rubin och Def Jam recordings. Han var trots allt mest känd för det han gjort inom hip hopen. Om jag inte är helt ute och seglar hade han väl inte ens tagit sig an The Cult vid det här laget. Tänk er själva att ni lirar i t ex Entombed och nån lirare som spelat in Ken och Petter ringer upp och vill både prodda och signa. Erkänn att du skulle vara skeptisk. Längden på plattan har väl också den geniförklarats tidgare, men jag kan inte låta bli och ge en känga till dagens band. De spelar för helvete in för långa plattor. Fyrtiofem minuter är max vad man pallar, fatta det! Vad det gäller megarens är 27 minuter alldeles perfekt. Man kan ju köra den en gång till om man inte han färdigt med disken på första vändan. Omslaget är så in i helvete snyggt. Det är fanimej ett riktigt konstverk. Jag har hört folk säga något i stil med: - Ja det är ju i och för sig ett snyggt omslag men den som gjort det kan ju fan inte rita alltså! ' Då säger jag att det kan han fan visst. Även om det är en halvdresserad babian som gjort omslaget skall han/hon genast satsa på en konstnärskarriär.
	”South of Heaven” Betyg: 4 Jag är besviken på er pojkar. Ni har latat er hela terminen. Jag har en känsla av att ni nöjer er med fyra i betyg och hellre sitter i uppehållsrummet eller i rökrutan istället för i replokalen. Jag vet att vissa hävdar att denna platta skulle vara bättre än föregångaren. Det är den inte det bara är så. Den är jävligt bra men det känns som de är lite tröttare än vad de var när de gjorde ”Reign….”. Som om de lirat genom hela ”Reign…” under tiden Rick skruvat in ljudet. De har stått och headbangat frenetiskt hela tiden. Men när det blivit dags att trycka Rec så har krafterna tagit slut. Det ligger dock en skön ångestfeeling över denna platta. Helst i Arayas sång på titelspåret. ”Mandatory Suicide” får väl också räknas till klassikerna. Och så måste jag erkänna att jag diggar deras cover på Priestlåten ”Dissident Agressor”. Jättetufft omslag även denna gång. Om det är någon som undrar hur jag såg ut när jag var nitton bast så är det bara att spana på Lombardo på gruppfotot. Det är en kopia.
	”Seasons in the Abyss” Betyg: 5 Här verkar det som att grabbarna kommit över sin prestationsångest. De har insett att de aldrig kan göra en ”Reign in Blood II” och har slappnat av totalt. Sicken kanonplatta de gör. ”Seasons…” är minst lika bra som ”Reign…”. Det här är plattan som fegisarna i Metallica inte vågar göra för de är rädda att de inte skall sälja tillräkligt. Den suveräna riffkavalkad som Slayer bränner av på den här plattan gör inte ett vanligt band på en hel livstid. Det är ingen idé och nämna några låtar då alla är så jävla bra så man nästan blir förbannad. Har man tråkigt nån gång kan man alltid spana in Kerry och Jeffs brallor på gruppfotona. Man brukar väl säga att alla goda ting är tre. Det tredje och sista omslaget som jag tänker geniförklara. Undrar vad den halvdresserade babianen tog vägen.
	”Decade of Agression” Betyg: 3 Ganska hygglig liveplatta. Väl tajmad tycker jag. King Kong har här joggingbyxor och uppochnervänt kors på framsidan. Det är ju så jävla dumt så det nästan är fränt. Den här gången är det väl det sista vi ser av Dave Lombardo. Jag tycker det är trist som fan att de andra skall gnälla på honom så fort de får chansen. Hans trumspel har ju trots allt satt sin prägel på de flesta av dagens busigare band.
	”Divine Intervention” Betyg: 3 Det känns lite som att man redan har hört det här. Om alla låtar varit lika bra som ”Dittohead” och ”Divine Intervention” så hade betyget åkt upp ett snäpp. Det är i och för sig bra att de åter igen börjat göra riktigt korta låtar igen. Jag retar mig som fan på att det skall va nån jävla paintbrush specialist som gjort omslaget. Det blir ju fan inte läskigt med såna bilder. Min dotter och halva kungariket för babianens återkomst!!!
	”Undisputed Attitude” Betyg: 3 Den här plattan känns bra mycket ärligare än Metallicas coverplatta. Det är ett sjuhelvetes drag på denna skiva skall jag erkänna. Men fan vet om det inte är banden själva som har roligast när de gör skivor av den här typen. Ett måste är att ha bonuslive cd’n där de lirar Venoms ”Witching Hour”. Jag har icke sett videon som denna låt är tagen ifrån men det kan ju fan inte vara Araya som sjunger alltså. Enda egna låten ”Gemini” är en ganska bra låt faktiskt. Jag gillar Arayas sång som fan på denna låt. Även dessa grabbar skall ha en eloge för att de drar in stålar till band som förmodligen aldrig tjänade det de förtjänade på sin musik.
	”Diabolus in Musica” Betyg: 3 Jag vete fan vad som hänt egentligen. Låtarna och riffen sätter sig inte som förr. Jag tycker att Araya sjunger jävligt bra men när man lyssnar på allt som de gjort efter ”Seasons…” får man bara lust att sätta på en av de fem första plattorna istället. På vissa låtar på denna platta har de ganska retlig studsiga rapmetalKornriff (Stain of Mind) och på andra låtar känns det dom de är ute efter ett slags semi-industri sound (Love to Hate). Några av låtarna är bra som ”Bitter Peace”, ”Perversions of Pain” och ”Point”. Men va fan på dom fem första plattorna kan man sitta och nynna med i varenda riff och trumslag. På denna och de andra senare plattorna är det inte samma ”hitkänsla” i det hela.

Joakim ”Skägget” Knutsson