Denna påstås vara inspelad på några timmar och blott avsedd som en demo, som skivbolaget på eget bevåg släppte som skiva. Det har diskuterats vilken platta som är det första äkta hårdrocksalstret. Det är en fråga som aldrig kan få ett riktigt svar; vi har bland annat Cream, Hendrix, Zeppelin och Purple som ligger och nosar på titeln. Hur som helst är Sabbaths debut en av de allra första. Den finns i två versioner: antingen med ”Evil Woman” eller ”Wicked World”: Den sistnämnda föredrar jag. I båda fall är skivan otroligt tuff med titellåten (som måste räknas bland de tio bästa låtarna genom tiderna) och ”N.I.B.” som de största klassikerna och ”The Wizard” som närapå lika odödlig. Jag har aldrig förstått var gränsen mellan låtarna på andra sidan går, men det gör bara att man lyssnar fler gånger för att verka intelligent inför polarna. Förmodligen är detta ett av världens genom tiderna bästa förstlingsverk.

Här kommer klassikerna på parad: ”War Pigs”, ”Paranoid” och ”Iron Man” är väl mest kända för en större publik, men ”Electric Funeral” och ”Hand of Doom” är minst lika bra. ”Fairies Wear Boots” lär ha fått sitt namn efter att Geezer blivit nersparkad av skinnskallar, medan texten handlar om droger, ett nog så kärt ämne för våra favorit-”brummies”. Denna skiva är helt enkelt otroligt bra. Och man låg inte ens i magen på den här tiden...
Här har bandet hunnit utmejsla sin riffkänsla. De låter sina stentunga förrädiskt enkla konstruktioner sakta tränga in i lyssnarens medvetande och obönhörligt mala ner allt motstånd. Dessutom slipper man mesiga refränger.

Den här skivan har jag tyvärr haft på utlåning i flera år, men den lever i mitt minne som helt abnormt bra, med ett fantastiskt gung på låtar som ”After Forever” och ”Lord of this World” eller stenkrosstyngd på ”Children of the Grave” och ”Into the Void”. Här kan man verkligen banka skallen blodig! Och så har vi förstås den bland allt möjligt löst folk omåttligt populära ”Sweet Leaf”.
Många håller denna skiva som sin favorit och den är verkligen helgjuten med ett fantastiskt ljud, men mitt personliga val blir ändå, med viss tveksamhet, dess föregångare. Fast det är kanske en humörsak.

Två saker brukar sägas i anknytning till detta vax: att det tillsammans med sina tre föregångare utgör vad som kallas de klassiska Sabbath-skivorna samt att grabbarna här skulle börja urarta i sitt narkotikamissbruk och att detta skulle märkas på kvalitén. Det förstnämnda håller jag för sant; det sistnämnda för rent kacksnack - måhända pysslade de med droger, men det förefaller inte att ha påverkat det musikaliska resultatet vare sig positivt eller negativt.
Ljudet är rått och vi bjuds på ett veritabelt rifforama. (Det är väl bara Slayer som kan tävla mot BS i superriffmaratontabellen). Vad sägs om ”Supernaut”, ”Snowblind”, ”Cornucopia” och ”Under the Sun”? Och så har vi ju den underbara ”St Vitus Dance”.

Jaha, här är alla flummares favoritskiva - en massa psykedeliskt flams tränger ut tyngden och mörkret vi äkta hårdrockare så väl behöver. Nej, nu tog jag i, men jag blir så arg när folk inte inser skillnaden mellan ”bäst” och ”bra”. Jag ska döda dem.
Hur som helst, detta är en mycket bra skiva och när folk säger att titelspåret är det bästa Tonys gossar har gjort så kan man kanske inte hävda att de har fel. Och Ozzy sjunger för djävla bra. Och omslaget är ögonbedövande häftigt, men är demonerna eunucker?

Det är sorgligt att säga, men här börjar nog Sabbaths nedgång. De verkade inte riktigt veta vad de ville uppnå, vilket ger ett splittrat intryck. Det är naturligtvis fortfarande fullt lyssningsbart och på sina ställen bangningsvänligt, men den riktigt stora glädjen vill inte riktigt infinna sig utom förstås i den magnifika ”Symptom of the Universe”.

Jag vill helst inte prata om den här skivan.

Nu var det inte längre någon i denna världen som brydde sig om hårdrock, men för den skull behövde de väl inte göra en sådan här skiva. Vid det här laget hade Ozzy hunnit lämna bandet och komma tillbaka för att spela in en skiva som inte direkt är dålig, men den är heller inte särskilt kul. Det finns liksom ingen mening med att lyssna på det här.

Här har Ozzy alltså definitivt lämnat sin ungdoms kamrater och det är förstås något som man kan gräma sig över. Men vid närmare eftertanke fick vi ju glädja oss med ”Blizzard of Ozz”, ”Diary of a Madman”, ”Heaven and Hell” och ”Mob Rules” i stället för en eventuell fortsättning av det mediokra materialet som Sabbath bjöd på i slutet av sjuttiotalet.
Som alla vet kom nu Klaus Meine, förlåt Ronnie James Dio, från Rainbow in i bandet. Man kan ha olika åsikter om hans sångstil (personligen anser jag honom vara alltför teatralisk) men faktum är att det vid hans inträde hände något drastiskt med bandets sound. Det var helt enkelt inte längre äkta Black Sabbath. Vi möter här i princip ett helt annat band som inte kan jämföras med originaluppsättningen. Men visst är det bra! Tyvärr luktar hälften av låtarna utfyllnad, men ”Neon Knights”, ”Children of the Sea”, titellåten och ”Die Young” gör att betyget hamnar på (svag) fyra.
Det brukar glunkas om att det inte är Geezer som spelar på hela skivan. Jag är inte man att avgöra den gåtan men nog är det han som har skrivit basgångarna.

På denna skiva har Bill tråkigt nog lämnat bandet och ersatts av Vinnie Appice (som senare följde med Ronnie till Dio). Annars låter den ungefär som sin föregångare ehuru inte riktigt lika bra. De borde ha avvaktat lite och tagit de fyra bästa låtarna från båda skivorna och släppt på en enda platta så hade det blivit ett riktigt sensationellt kanonresultat. En riktig pärla, ehuru rätt fjantig, är för övrigt ”Country Girl”.

Oj, vad folk blev sura när Sabbath (med Bill tillbaka i gänget) plockade in Ian Gillan (som dessförinnan hade upplöst sitt Gillan (bandet, alltså på grund av påstådda halsproblem). Traditionellt har ”Born Again” alltid hackats på av folk, men vi som är födda under första halvan av sjuttiotalet har alltid hållit detta praktverk i helgd. Jag har läst intervjuer med både Ian och Tony där de påstår att det hänt något mystiskt med ljudet efter att mastertejperna lämnade studion. Må så vara, men det låter ju groteskt mörkt. Första sidan är helt knäckande bra, ja även introna är suveräna. Andra sidan är aningen svagare, men falsettrefrängen i titellåten får mig alltid att tappa fattningen. Tyvärr väntade femton dystra år...

En märklig utgåva - Tony, nu helt ensam i världen, ville göra en soloplatta, men skivbolaget krävde att den skulle släppas under Sabbathflagg (eller, mer korrekt, som Black Sabbath Featuring Tony Iommi (vad det nu skulle betyda).
På sång finner vi Glenn Hughes. (Märkligt att Tony efter Ozzys avgång envisades med att anlita sångare som tröttnat på Ritchie Blackmore). Musiken är mestadels dyster och långsam och inte helt värdelös.

Jag vet inte om detta ska föreställa ett riktigt band men här stod det i alla fall bara Black Sabbath på skivan. Jobbigt nog var det den där djävla Tony Martin på sång. Fan. Är man lättroad kan man ju glädjas åt att Eric Singer, senare i Kiss, står för trummandet, att Bev Bevan, en gång i ELO samt batterist på ”Born Again”-turnén, sköter percussion och att basisten Dave Spitz är bror till Dan i Anthrax (Är han inte i så fall morbror till trummisen också då?), men inte hjälper det.
Med risk för att framstå som en hopplös mes måste jag emellertid tillstå att ”The Shining” är rätt skön.

Vad det känns tröstlöst att skriva om det här. Nytt folk, samma tristess.

Se ovan. (Trivialia: På framsidan står det faktiskt ”TMR” om man ska vara runologiskt korrekt. Den längre runtexten som skymtar i bakgrunden på baksidan och innerkonvolutet härrör från den berömda Rökstenen i Rök, Östergötland (några hektometer från E4).)

Här trodde man att det skulle bli kul. Sättningen från ”Mob Rules” var tillsammans igen, men det blev alltför välproducerat och inte kunde de hålla sams, så man fick inte ens se dem uppträda här i landet. Men den var ganska bra i alla fall.

Ut med Dio och Appice, in med Tony Martin och Bobby Rondinelli. För övrigt är det, om jag räknat rätt, nionde skivan med Geoff Nicholls på klaviatur. Det var väl vad intressant det fanns att säga om den här plattan. (Det känns även trist att detta var min första Sabbathskiva som inte inköptes på vinyl.)

Här hade jag gett upp hoppet. Jag äger inte denna skiva och har inte hört en ton.
Det har kommit in ett mejl som beskriver denna skiva:
"Iommi försöker bara att hålla Sabbath-flaggan i luften. Totalt meningslöst. 90-tals hårdrock med Iommi i spetsen? Dömt att misslyckas. Tänkte nämna någon bra låt och såga alla andra, men jag sågar alla. Absolut den sämsta (tillsammans med "Born Again") skivan Sabbath släppt. Som tur var äger jag den inte, för då hade jag skämts Sabbath-vettet ur mig."
Total sågning alltså! Föga oväntat, även om det råder delade meningar om liknelsen med Born Again.