Men nu var de här. Hultsfred -98 var helt fantastiskt men jag trodde ändå att det här skulle bräcka allt. Några dagar innan konserten hörde jag ett illasinnat rykte att Bill var sjuk. När jag läste DN:s recension av Helsingforsspelningen blev jag emellertid lugnad men förbannad. Nils Hansson påstod att Bill var "mer än saggig". Men Bög-Nisse har länge stått på min dövlista, eftersom han en gång skrev att han skrattade åt introt till "Fast as a Shark". Hur som helst, nu visste jag att Bill skulle komma och göra mitt hårdrocksliv komplett. Ozzy är förstås hur gudomlig som helst, men jag har alltid tyckt att det är de fyra tillsammans som skapar magin. Hur kul skulle det ha varit med Neil Murray töntflinande på scen, va?
Före konserten träffade jag Bo U Skytt och Bo G F Ströman från legendariska metallarbetarna Brash och försökte ta en öl på ett närbeläget hak. Till vår förtrytelse kom vi inte fram till bardisken. Bistert mumlande gingo vi in i Globen och glömde raskt våra motgångar. Vi placerade Bo G F som observatör nere på isen medan Bo U och jag vilade våra yngre medelålders kroppar lite längre upp, varför jag i lugn och ro kunde göra de för en giggrapport i OzZajt adekvata noteringarna i mitt anteckningsblock.
Godsmack föreföll kompetenta men spelade nittiotalsmetall, och sådant ogillar jag skarpt.
Drain kom därnäst. Jag hade intalat mig själv att inte ha några förutfattade meningar om tjejband i bakhuvudet och ge dem en chans. Lyckligtvis hade publiken det också; man hörde inga pinsamma rop om att visa pattarna (.)(.) - då hade Tony nog lackat ur - och över huvud taget bemöttes de med respekt. Och de var faktiskt strålande på scen förutom RATM-studsandet. Men tyvärr lät de som just ett tjejband. Redan efter första låten vände jag och Bo U oss mot varandra och uttryckte vår förundran över hur löst Martina slog på sina trummor. Varför? När sedan hela spelningen gick utan att Flavia slutade feglira sig igenom sina solon blev jag lite irriterad. Men hon var stenhård i sitt bangande. Dessutom gillade jag Marias och Martinas samspel i sången. Gillar man nittiotalsmetall, vilket man alltså inte gör, är Drain säkert balla.
Sedan kom de som jag hade trott att jag aldrig skulle få se. Black Sabbath! Alltså: jag såg ett band med samma namn både efter "Headless Cross" och "Tyr", samt med Appice i Hultsfred. Men nu var det äkta vara. Jag tror mig inte om att kunna beskriva denna konsert på ett objektivt sätt. Det var för mig en närmast religiös upplevelse i ett enda långt glädjerus. Men jag får väl försöka ändå.
Det första Ozzy gjorde var att tömma en hink vatten i ryggen på en vakt. Skojfriskheten höll sig hela kvällen igenom med grodhopp och psykningar av de andra. Den gode John verkar må bra mycket bättre än på åttiotalet. Bo på isen sa att "Ozzy är magisk" och det är han fan. Ingen annan kan ta hans plats. Han sjöng precis så halvtaskigt som man förväntar sig och kräver. Han leve.
Tony gjorde som han brukar göra: stod och riffade och småflinade åt Ozzys upptåg. Som vanligt tyckte jag att han gjorde bättre ifrån sig lajv än på skiva när det gäller solona.
Geezer stod på sin plats och lirade med sedvanlig frenesi. Bo U sa att han blev helt matt av att bara titta på hans fingrar.
Bill var inte alls ett dugg djävla dålig. Bara lite korthårig. Hans trumspel gjorde att man hörde att det var riktiga Sabbath. Basta!
Trotjänaren Geoff Nicholls stod bakom kulisserna, men hade inte mycket att göra.
För övrigt var det ingen som helst "show" (i stället för pyroteknik fick vi Ozzys aquateknik). De spelade helt enkelt några av världens bästa låtar och skapade därmed den bästa konsert jag någonsin varit på.