Accept - Restless and Wild (1982)

"Fast as a Shark", "In League with Satan" och "I Love it Loud" var, så vitt jag minns de tre första hårdrockslåtarna jag fick höra. Än i denna dag räknar jag den förstnämnda till en av tidernas tre bästa låtar. Den har allt: snabbhet, hårdhet och ett fantastiskt soloparti samt förstås tidernas kanske bästa intro. Faktum är att hela plattan kvalar in på min tioitopplista. Visserligen luras de lite när de börjar med en snabb låt för att sedan aldrig hitta tillbaka till samma höga tempo, men det gör inget då låtmaterialet är så märkligt starkt.* Faktum är att alla låtar på A-sidan enligt mitt förmenande är av världsklass. Försök själva att slå "Fast as a Shark"**, "Restless and Wild", "Ahead of the Pack", "Shake your Heads" och "Neon Nights"! Det är så varierat, övermänskligt bra och bangningsvänligt att man sitter och kippar efter andan. B-sidan lider dock lite av "Born Again"- syndromet. Det rör sig om förmodligen egentligen rätt sjysta/sjyssta/schysta/schyssta/just(e?)a låtar som i skuggan av A-sidans strålglans ser blekare ut än vad de egentligen är. Detta gäller emellertid naturligtvis inte "Princess of the Dawn", som ju hör hemma i soundtracket till alla sanna hårdrockares våta drömmar. Ja, har ni inte den här plattan så borde ni skämmas och aldrig mer visa er bland folk. (Men vad sjunger de egentligen? Fast as shark, lalalaa lala laa, he's a killer hum-hum hum-hum heart?)

Hellfücker "Son of a bitch" Halfdan

* Annars är detta med öppningslåttempobedrägerier något som kan reta en till förbannelse. Efter "Fight Fire with Fire", "Battery", "Ram it Down" och "Painkiller" sitter man där och väntar på fler låtar i samma stil som aldrig kommer, varpå man blir sur på allt och lyssnar på Slayer i stället.

** Det finns en mycket dålig ommixning av hela skivan, varav jag visserligen blott har hört öppningsspåret, men ändå härmed vill utfärda en varning för.