Giggrapport från Solnaballen 18/11 1999
Giggrapport från Solnaballen 18/11 1999
Det var med spänd förväntan jag med felstavad biljett ("Millenium") satte mig i min efterblivna storebrors rishög till bil, för att åka till gamla hederliga Solnahallen. Brorsan hade inte varit på konsert sedan åttiotalet, så hade det inte varit för att jag sent omsider hade insett min plikt att uppfostra den oduglingen och skaffat honom en biljett, hade han säkerligen stannat hemma och polerat magen. (Och inte har jag sett skymten av någon ekonomisk ersättning för mina utlägg - han är väl fortfarande sur för att han inte fick någon konfirmationspresent av mig.)
Nåväl, skulle detta märkligt maskulina kraftpaket bestående av Dio, Manowar och Motörhead visa sig mer prisvärt än besvikelsen Saxon? Det var jag fullständigt övertygad om. Men vem skulle stå som segerherre av de tre? Jag stod oviss om utgången, då alla helt klart kvalar in på min 16-bästa-lista (Accept, AC/DC, Black Sabbath, Candlemass, Deep Purple, Dio, Gillan, Iron Maiden, Judas Priest, Manowar, Metallica, Motörhead, Ozzy, Rainbow, Slayer, Venom). Visserligen var det extra kul att se Dio, för dem hade jag aldrig sett och så har ju Ronnie varit med i vissa andra eminenta band. Motörhead hade jag redan sett ett sextal gånger, så det var inte lika nervpirrande. Dessutom är deras nuvarande laguppställning horribel: en grekisk posör från Göteborg, Wizzö [!] och så herr Kilmister, som numera tragiskt nog har blivit en mustaschlös LA-glidare. Och Manowar! En fascistoid kringresande dragshow bestående av pizzabagare som lever i den falska tron att de skulle ha den minsta antydan till likhet med vikingarna. Bah! Alla har dock gjort sig skyldiga till fantastisk musik, varför min spänning var stor inför tillställningen.
Vi missade, vår vana trogen, förbandet Lion's Share. Enligt uppgift avslutade de med en Priestcover, ett vällovligt tilltag förvisso, men på deras tröjor, som vissa ärkefånar märkligt nog ansåg sig vilja bära, såg de ut som idioter, varför vi raskt slöt oss till att vi inte hade missat något väsentligt.
Därefter blev det intressant; i vilken ordning skulle de lira? Det kom upp en backdrop, som det så svenskt heter, men det fick vi ingen hjälp av. Men så kom där ett intro och in på scen steg
DAJO DAJO DAJO DAJO DAJO DAJO!!!!!
Glädjerus! Fjorton år gammal... Röja... Headbanga... Djävulstecknet... Öööööh
DAJO DAJO DAJO DAJO DAJO DAJO!!!!!
De började med en ny låt (enligt mina mått) precis som Saxon. Det stod en snubbe framför oss och antecknade låtnamnen i ett block, så jag vet att den hette "Evilution". Och sen kom - ja, jag har faktiskt ingen aning, men det var så djävla bra hela tiden, i princip. Enda gången jag vart lite sur var när Ronnie annonserade fjantlåten "Rock'n'Roll Children" och något manligt våp skrek "så djävla hårt!". Har folk ingen koll? Det hade vi inte själva heller, för resten. Både jag och min milt förståndshandikappade bror stod och grunnade på vilka Ronnie egentligen omgav sig med utan att finna något svar. Omsider har jag insett att Craig Goldie stod och Simon Wright satt på scen, men Claude Schnell och Jimmy Bain lös med sin frånvaro. Nåväl, en drös med gamla allsångsgodingar och vissa mer apokryfiska verk framfördes i rasande fart och Dio sjöng helt fantastiskt bra. Personligen blev jag extra glad åt "Heaven and Hell" och "Stargazer". Överbra.
Sen undrade vi hur vi egentligen skulle orka, men tyvärr avtog entusiasmen när Motörhead hade kört ett tag. De började visserligen stenhårt med "Bomber", men sen lackade Lemmy helt förståeligt ur när någon djävla koprofag kastade prylar på honom. Förmodligen för att straffa denna illgärningsman spelades sedan "Going to Brazil" och "I'm so Bad Baby, I don't Care". Då upptäckte vi till vår glädje att ölköns längd hade minskat. Barockt nog berodde detta på att det inte fick säljas starköl efter nio. I sådana lägen blir man inte direkt överlycklig av att se den sura tönten Phil Campbell försöka spela gitarr. Min vän Mante i Negrophobic sa dock att han tyckte Motörhed var bra, en åsikt jag och min bror inte helt delade. Vi instämde snarare i Blackshinegossarnas besvikelse.
Manowar då? Vad fan ska man säga? Mario, Luigi och deras kusin Lille Scutt Columbus trodde de var hårda, något de inte lyckades lura oss med. "I was born to kick ass, not to kiss ass!", påstod Extra Mayo. Tufft. Och varför kommer det upp tjejer på scen? Hade det varit mina flickvänner hade jag torterat dem vid hemkomsten. Musikaliskt var Manowar emellertid helt godkända och deras gitarrist, som uppenbarligen led av svår autism, var helt fenomenal, men Erica Adams klarade inte riktigt falsettonerna.
Dio vann alltså, men snart kommer Bill!!!
