Hårdrock - Manowar

Verkligheten överträffar dikten

Trummisen i mitt band brukar retas och säga att Manowar låter som AC/DC med Tommy Körberg på sång (min svärmor säger att de är jättebra: -Nästan är som opera!). Hade han sagt det för 16 år sedan hade det väl blivit slagsmål. Men nu måste jag erkänna att beskrivningen är både lustig och i viss mån träffande. Som sagt det fanns en tid när man inte tolererade något skitsnack om hårdrock och absolut inte om Manowar. De var ju så jävla metal alltså! Jag minns ett jul/nyår under 80-talets första hälft. Jag satt "inlåst" på mitt rum dagarna i ända, lyssnade på Manowar och lirade "Defender" på Atari tv spelet. Endast iförd kalsonger givetvis. Avbrott från detta gjordes endast om man skulle äta, skita eller ut och supa.

"Battle Hymns"
Betyg:5
Skulle satt ett lägre betyg om det inte var för den helvetes övertygande avslutning med "Dark Avanger" och "Battle Hymns". Hur töntigt det än låter så är det när texterna för en tillbaka till Conans glada dagar som Manowar är bäst. Lite Orson Wells snack är ju heller inte fel. "No-one can escape me on Black Death I Ride" än idag ryser jag fan när han sjunger det.
Vad jag förstår så handlar väl både "Death Tone" och "Shell Shock" om att vara lite rudis efter att man kommit hem från Vietnam. Lite samhällsengagemang från grabbarna här alltså. Jävligt amerikanskt sådant men man skall väl inte begära för mycket av de där muskelknuttarna.
"Into Glory Ride"
Betyg:5
Jag hade god lust att även här sänka betyget ett hack för den otroligt töntiga inledningen på plattan. Jag menar gubbarna måste väl redan här varit trettio bast. För hålla på och fjanta sådär måste man fan vara jänkare. Förutom denna töntbikertext inledning så är det Conan och Asagudar för hela slanten. Tack o lov. Det är jävligt skönt med de lugna partierna som de kör här och där. När det väl smäller till känns det extra tungt. Det är omöjligt att säga vilken låt som skulle vara bäst men katten vet om inte "Hatred" krossar allt. När han skriker i den där låten blir man ju fan tokig. Om man hoppar över töntinledningen är det mycket skön lyssning. Manowar blir lite som sagoberättare för en. Jag rekommenderar att lyssna på denna platta som alternativ till att lyssna på Tin Tin skivor. Omslaget gåt ju heller inte av för hackor. Ett gäng amerikanska italienare som spökat ut sig i löjliga vikingakläder, eller vad det nu skall föreställa.
"Defender"
Betyg:5
Ja som ni märkt petar jag in en maxi här och där. Det är ju bara om de är av någon betydelse och på den gamla goda tiden hände det att dom var det. Defender är en klassisk maxi som bör finnas i varje skivsamling. Orson Wells är med och chefar med lite snack. Refrängen på denna låter är ju grymt bra.
"Hail to England"
Betyg:5
Enligt mig bästa plattan. Alla låtar är svinbra. Här behöver man inte hoppa över någon låt för att få sig en rejäl sagostund. Från inledande "Blood of My Enemies" till mästerverket "Bridge of Death". Här har vi också den bästa låt Manowar gjort nämligen "Each Dawn I Die". De kommer aldrig göra en bättre låt. Och skulle dom göra det skulle jag fan inte erkänna det. Allt är bra med den låten, texten, sången, riffen, soundet, trummorna etc. etc. Jag håller den för en av de bästa metallåtar som någonsin gjorts. Varför säger du? Jag vet inte riktigt. Den är lite annorlunda helt enkelt. Den följer inte riktigt de traditionella reglerna för hur en metallåt skall låta helt enkelt. Om ni inte har hört den så är det bara att gå och köpa. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde den. Så är det. Idioterna i Manowar har dock inte fattat den låts storhet då de aldrig lirar den live.
"Sign of the Hammer"
Betyg:5
Precis som på "Battle Hymns" hänger femman löst då några låtar är i käckaste laget. Jag tänker närmast på "All men play on ten" och "Animals" lämpligt nog ligger dom först så att de är lätta hoppa över. Från "Thor (the Powerhead)" och framåt är det magiskt. "The Oath" är en av mina absoluta favoritlåtar och avslutande "Guyana (Cult of the Damned)", som handlar om Jim Jones och hans självmordssekt, är svinbra.
"Fighting the World"
betyg:3
Nä nu räcker inte ens en fantomavslutning som låten "Black Wind, Fire and Steel" för att jag skall dela ut några extra getingar. Titelspåret är skit. "Blow your Speakers" och "Carry On" är för jävla klämmiga. Helt plötsligt har de börjat sjunga om rock n roll istället för metal. Omslaget är ju i det närmaste en kopia på Kiss "Destroyer" fast fulare. Dessutom skryter de om att den är digitalt inspelad. "Defender" är sämre än på maxin. B-sidan ger en i och för sig en resa bakåt i tiden. Men bara halvvägs till medeltiden och det räcker fanimej ej.
"Kings of Metal"
betyg:3
Även här en trea men den är jävligt svag för här är det egentligen bara två låtar som går att lyssna på "Hail and Kill" och "Blood of the Kings". Alltså även här en relativt bra avslutning. Men annars är det ganska bedrövligt. För mycke' jävla motorcykelljud och trams. "The Warriors Prayer" som inte ens är en låt utan en farfar/morfar som berättar en "riktig" saga för sonsonen (givetvis) är ju så jävla patetiskt så man storknar. Nästa gång nån jävla skitunge i Manowar t-shirt retar mig för att jag diggar Meat Loaf och säger att han är pompös och patetisk skall jag köra ner följande låtar i halsen på glinet: "Heart of Steel", "The Crown and the Ring" och "Kingdom Come", de är så jävla drypande klämkäcka att jag nästan spyr. Fy fan vad töntigt. Dessutom kommer alla tre på raken (Pingobasorgien räknas inte). Det blir som en slags metalvariant på trallpunk, trallmetall. Det rimmar ju till och med. Jag får god lust att sänka betyget ett snäpp när jag tänker på eländet.
"The Triumph of Steel"
betyg:2
Hopplös inledning med en nära halvtimmes lång "låt" uppdelad i bitar som ibland bara består av solo"prestationer" som att trummisen sitter och väser på cymbalerna. Jag har inget emot långa låtar, jag älskar det. Venom's "At war with Satan" blir ju aldrig tråkig men det här är tråkigt efter fem minuter. Här finns även på denna platta två bra låtar nämligen "Spirit Horse of the Cherokee" och "The Demon's Whip". På den förstnämnda gör Eric Adams sin bästa sångprestation på åratal. Jag kan tänka mig att en och annan tycker att "Metal Warriors" är en höjdare. Inte minst tupparna i Manowar själva. Men det är den inte. Förutom att texten är bland det töntigaste i metalhistorien så är låten också kass. "Whimps and Posers leave the Hall…" jag menar om man skall följa ordet poser i sin riktiga bemärkelse borde väl Manowar med Joey i spetsen lämnat hallen för länge sedan. Frågan är om man ens skulle släppt in dom.
"Louder than Hell"
betyg:2
Jaha och den här skall påstås vara bättre än föregångaren enligt Manowarexpertis. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det. Skulle möjligtvis vara att den är jämnare men inte är den mycket bättre. Kärringluggen Karl Logan spelar ett skitdåligt gitarrsolo som aldrig tar slut och direkt efter ger sig Joey på ett pingobasbögsolo, jag blir helt matt. Låten "King" har ett lugnt parti i mitten som är skitbra. Det påminner faktiskt om en The Who låt men jag kan inte komma på vilken. Annars är det mest skit. Sista låten "The Power" går väl an men "Courage" är åter igen ett nummer som får Meat Loaf att låta som Cannibal Corpse i jämförelse. Något som är lustigt med Manowar och det gäller inte bara denna plattan utan även många av de andra är när de skall spela snabba låtar. Eller skall jag säga när de skall försöka och spela snabba låtar. Det blir så jävla styltigt. Man hör riktigt hur de måste koncentrera sig till det yttersta för att klara av det. Och ändå går det bara på halvfart med dagens mått mätt. "Outlaw" är en typisk "Manowarförsökerspelasnabbtlåt". Inte fan blir det bättre av att segtrummaren Scott Columbus är tillbaka med sitt urtöntiga dubbelkaggespel. Som avslutning ett litet Joey DeMaio citat. På frågan om varför de tagit tillbaka Scott bakom trummorna svarar han: - Well you know he's simply the best and most powerful drummer in the world. - Ja man vet ju fan inte om man skall skratta eller gråta.
"Live - Hell on Wheels"
Betyg:3
Ganska dåligt/skitigt ljud bitvis på denna liveplatta. Den verkar vara ganska ärlig, inget finputsande i studion. Ibland tar väl Joey's bas över lite väl mycket. Jag har svårt för att bestämma mig om det är coolt eller korkat. Bitvis är det korkat när han överröstar både sång och gitarr. Dessutom är bas och gura utpanorerat vänster/höger.
Tack vare att det är många gamla bra låtar med tycker jag denna är bättre än de två senaste studioplattorna. Det säger väl kanske mer om hur rötna de är än om hur bra denna platta är men va fan. Karl Logans formidabla kärringlugg exponeras sött på omslaget och bara det är ju värt en femtilapp. Dom andra lirarna har ganska söta tantfrisyrer dom också. Låtar som "Wheels of Fire" som på studio är skit är ganska ösig och bra på denna platta. Bäst är givetvis låtarna från de fyra första plattorna. Avslutande "Battle Hymn" är magnifik.
"Hell on Stage Live"
Betyg:3
En till Liveplatta på raken. Har det hänt förut. Skulle väl möjligtvis vara Deep Purple eller Greatful Dead som lyckats med något så korkat. Frågan är om inte gubbarna i Manowar själva tyckte det var lite väl dåligt ljud på första liveplattan. Den här har ett traditionellt sett bättre sound. Det är jävligt coola låtar på denna platta. Eftersom jag själv är doomfanatiker är det ju häftigt att de har med en så massiv doom repertoar på denna skiva. "Dark Avanger", "Hatred" och "Bridge of Death" är lysande domedagsprofetior för oss undergångsbesatta. "March for Revenge", "Gates of Valhalla" och "Guyana" krossar även de allt hopp om ett drägligt leverne här på vår arma jord. Hade det inte varit för att skivans andra hälft består av töntlåtar fån de senaste plattorna så hade betyget varit en fyra. Maximalt vad jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att sätta på en liveskiva.

Avslutningsvis ett litet tips.
Ta de två liveplattorna och spela in de bra låtarna på ett band så har du en bra liveplatta. Ta de tre senaste studioplattorna och spela in de låtar jag rekommenderat så har du en jävligt bra platta.

Joakim "Skägget" Knutsson

	"Battle Hymns" Betyg:5 Skulle satt ett lägre betyg om det inte var för den helvetes övertygande avslutning med "Dark Avanger" och "Battle Hymns". Hur töntigt det än låter så är det när texterna för en tillbaka till Conans glada dagar som Manowar är bäst. Lite Orson Wells snack är ju heller inte fel. "No-one can escape me on Black Death I Ride" än idag ryser jag fan när han sjunger det. Vad jag förstår så handlar väl både "Death Tone" och "Shell Shock" om att vara lite rudis efter att man kommit hem från Vietnam. Lite samhällsengagemang från grabbarna här alltså. Jävligt amerikanskt sådant men man skall väl inte begära för mycket av de där muskelknuttarna.
	"Into Glory Ride" Betyg:5 Jag hade god lust att även här sänka betyget ett hack för den otroligt töntiga inledningen på plattan. Jag menar gubbarna måste väl redan här varit trettio bast. För hålla på och fjanta sådär måste man fan vara jänkare. Förutom denna töntbikertext inledning så är det Conan och Asagudar för hela slanten. Tack o lov. Det är jävligt skönt med de lugna partierna som de kör här och där. När det väl smäller till känns det extra tungt. Det är omöjligt att säga vilken låt som skulle vara bäst men katten vet om inte "Hatred" krossar allt. När han skriker i den där låten blir man ju fan tokig. Om man hoppar över töntinledningen är det mycket skön lyssning. Manowar blir lite som sagoberättare för en. Jag rekommenderar att lyssna på denna platta som alternativ till att lyssna på Tin Tin skivor. Omslaget gåt ju heller inte av för hackor. Ett gäng amerikanska italienare som spökat ut sig i löjliga vikingakläder, eller vad det nu skall föreställa.
	"Defender" Betyg:5 Ja som ni märkt petar jag in en maxi här och där. Det är ju bara om de är av någon betydelse och på den gamla goda tiden hände det att dom var det. Defender är en klassisk maxi som bör finnas i varje skivsamling. Orson Wells är med och chefar med lite snack. Refrängen på denna låter är ju grymt bra.
	"Hail to England" Betyg:5 Enligt mig bästa plattan. Alla låtar är svinbra. Här behöver man inte hoppa över någon låt för att få sig en rejäl sagostund. Från inledande "Blood of My Enemies" till mästerverket "Bridge of Death". Här har vi också den bästa låt Manowar gjort nämligen "Each Dawn I Die". De kommer aldrig göra en bättre låt. Och skulle dom göra det skulle jag fan inte erkänna det. Allt är bra med den låten, texten, sången, riffen, soundet, trummorna etc. etc. Jag håller den för en av de bästa metallåtar som någonsin gjorts. Varför säger du? Jag vet inte riktigt. Den är lite annorlunda helt enkelt. Den följer inte riktigt de traditionella reglerna för hur en metallåt skall låta helt enkelt. Om ni inte har hört den så är det bara att gå och köpa. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde den. Så är det. Idioterna i Manowar har dock inte fattat den låts storhet då de aldrig lirar den live.
	"Sign of the Hammer" Betyg:5 Precis som på "Battle Hymns" hänger femman löst då några låtar är i käckaste laget. Jag tänker närmast på "All men play on ten" och "Animals" lämpligt nog ligger dom först så att de är lätta hoppa över. Från "Thor (the Powerhead)" och framåt är det magiskt. "The Oath" är en av mina absoluta favoritlåtar och avslutande "Guyana (Cult of the Damned)", som handlar om Jim Jones och hans självmordssekt, är svinbra.
	"Fighting the World" betyg:3 Nä nu räcker inte ens en fantomavslutning som låten "Black Wind, Fire and Steel" för att jag skall dela ut några extra getingar. Titelspåret är skit. "Blow your Speakers" och "Carry On" är för jävla klämmiga. Helt plötsligt har de börjat sjunga om rock n roll istället för metal. Omslaget är ju i det närmaste en kopia på Kiss "Destroyer" fast fulare. Dessutom skryter de om att den är digitalt inspelad. "Defender" är sämre än på maxin. B-sidan ger en i och för sig en resa bakåt i tiden. Men bara halvvägs till medeltiden och det räcker fanimej ej.
	"Kings of Metal" betyg:3 Även här en trea men den är jävligt svag för här är det egentligen bara två låtar som går att lyssna på "Hail and Kill" och "Blood of the Kings". Alltså även här en relativt bra avslutning. Men annars är det ganska bedrövligt. För mycke' jävla motorcykelljud och trams. "The Warriors Prayer" som inte ens är en låt utan en farfar/morfar som berättar en "riktig" saga för sonsonen (givetvis) är ju så jävla patetiskt så man storknar. Nästa gång nån jävla skitunge i Manowar t-shirt retar mig för att jag diggar Meat Loaf och säger att han är pompös och patetisk skall jag köra ner följande låtar i halsen på glinet: "Heart of Steel", "The Crown and the Ring" och "Kingdom Come", de är så jävla drypande klämkäcka att jag nästan spyr. Fy fan vad töntigt. Dessutom kommer alla tre på raken (Pingobasorgien räknas inte). Det blir som en slags metalvariant på trallpunk, trallmetall. Det rimmar ju till och med. Jag får god lust att sänka betyget ett snäpp när jag tänker på eländet.
	"The Triumph of Steel" betyg:2 Hopplös inledning med en nära halvtimmes lång "låt" uppdelad i bitar som ibland bara består av solo"prestationer" som att trummisen sitter och väser på cymbalerna. Jag har inget emot långa låtar, jag älskar det. Venom's "At war with Satan" blir ju aldrig tråkig men det här är tråkigt efter fem minuter. Här finns även på denna platta två bra låtar nämligen "Spirit Horse of the Cherokee" och "The Demon's Whip". På den förstnämnda gör Eric Adams sin bästa sångprestation på åratal. Jag kan tänka mig att en och annan tycker att "Metal Warriors" är en höjdare. Inte minst tupparna i Manowar själva. Men det är den inte. Förutom att texten är bland det töntigaste i metalhistorien så är låten också kass. "Whimps and Posers leave the Hall…" jag menar om man skall följa ordet poser i sin riktiga bemärkelse borde väl Manowar med Joey i spetsen lämnat hallen för länge sedan. Frågan är om man ens skulle släppt in dom.
	"Louder than Hell" betyg:2 Jaha och den här skall påstås vara bättre än föregångaren enligt Manowarexpertis. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det. Skulle möjligtvis vara att den är jämnare men inte är den mycket bättre. Kärringluggen Karl Logan spelar ett skitdåligt gitarrsolo som aldrig tar slut och direkt efter ger sig Joey på ett pingobasbögsolo, jag blir helt matt. Låten "King" har ett lugnt parti i mitten som är skitbra. Det påminner faktiskt om en The Who låt men jag kan inte komma på vilken. Annars är det mest skit. Sista låten "The Power" går väl an men "Courage" är åter igen ett nummer som får Meat Loaf att låta som Cannibal Corpse i jämförelse. Något som är lustigt med Manowar och det gäller inte bara denna plattan utan även många av de andra är när de skall spela snabba låtar. Eller skall jag säga när de skall försöka och spela snabba låtar. Det blir så jävla styltigt. Man hör riktigt hur de måste koncentrera sig till det yttersta för att klara av det. Och ändå går det bara på halvfart med dagens mått mätt. "Outlaw" är en typisk "Manowarförsökerspelasnabbtlåt". Inte fan blir det bättre av att segtrummaren Scott Columbus är tillbaka med sitt urtöntiga dubbelkaggespel. Som avslutning ett litet Joey DeMaio citat. På frågan om varför de tagit tillbaka Scott bakom trummorna svarar han: - Well you know he's simply the best and most powerful drummer in the world. - Ja man vet ju fan inte om man skall skratta eller gråta.
	"Live - Hell on Wheels" Betyg:3 Ganska dåligt/skitigt ljud bitvis på denna liveplatta. Den verkar vara ganska ärlig, inget finputsande i studion. Ibland tar väl Joey's bas över lite väl mycket. Jag har svårt för att bestämma mig om det är coolt eller korkat. Bitvis är det korkat när han överröstar både sång och gitarr. Dessutom är bas och gura utpanorerat vänster/höger. Tack vare att det är många gamla bra låtar med tycker jag denna är bättre än de två senaste studioplattorna. Det säger väl kanske mer om hur rötna de är än om hur bra denna platta är men va fan. Karl Logans formidabla kärringlugg exponeras sött på omslaget och bara det är ju värt en femtilapp. Dom andra lirarna har ganska söta tantfrisyrer dom också. Låtar som "Wheels of Fire" som på studio är skit är ganska ösig och bra på denna platta. Bäst är givetvis låtarna från de fyra första plattorna. Avslutande "Battle Hymn" är magnifik.
	"Hell on Stage Live" Betyg:3 En till Liveplatta på raken. Har det hänt förut. Skulle väl möjligtvis vara Deep Purple eller Greatful Dead som lyckats med något så korkat. Frågan är om inte gubbarna i Manowar själva tyckte det var lite väl dåligt ljud på första liveplattan. Den här har ett traditionellt sett bättre sound. Det är jävligt coola låtar på denna platta. Eftersom jag själv är doomfanatiker är det ju häftigt att de har med en så massiv doom repertoar på denna skiva. "Dark Avanger", "Hatred" och "Bridge of Death" är lysande domedagsprofetior för oss undergångsbesatta. "March for Revenge", "Gates of Valhalla" och "Guyana" krossar även de allt hopp om ett drägligt leverne här på vår arma jord. Hade det inte varit för att skivans andra hälft består av töntlåtar fån de senaste plattorna så hade betyget varit en fyra. Maximalt vad jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att sätta på en liveskiva.