I Londons East End 1976 - mitt under rådande punkhysteri - bildades bandet, och till en början totalt ointresserade skivbolagsdirektörer till trots lyckades man, med tur och skicklighet få uppmärksamhet genom en demotejp och några klubbgigg, för att senare vara med och starta en ny hårdrocksvåg som hos gemene headbanger kallas New Wave Of British Heavy Metal.
Slutet av 70-talet var dystert ur hårdrockssynpunkt; Black Sabbath hade inte släppt en bra platta på länge, Deep Purple var upplöst efter ett par dåliga år.
Dessutom firade Sex Pistols globala och Ebba Grön lokala triumfer med sitt förvisso lyssningsbara, men föga musikaliska, punkdravel.
Steve är fortfarande den enda originalmedlemmen, men i början bytte de bandmedlemmar hej vilt.
Efter diverse ändringar på alla poster, både Dave Murray och Adrian Smith var med i omgångar, men envisades med sitt Evil Ways, senare Urchin, var det kvintetten Steve Harris (bas), Dave Murray (gitarr), Paul DiAnno (sång, bilden), Rob Loonhouse (gitarr) och Doug Samson (trummor), som 30 december 1978 spelade in en demo vid namnet The Soundhouse Tapes.
Trelåtarsdemon, som de pröjsade 200 pund för att göra (den kostade egentligen mer, men de hade inte mer stålar, varför sista mixningen som gjordes på nyårsafton bara blev halvfärdig), gjordes för att få spelning på hårdrockstället The Soundhouse.
När Neil Kay på Soundhouse hört demon en gång beslöt han direkt att släppa den som en 7'' vinyl (som jag är stolt ägare av), under skivbolaget Rock Hard Records, och snabbt var låten 'Prowler' uppe i topp på deras lokala Heavy Metal-lista.
Övriga låtar på demon var 'Iron Maiden' och 'Invasion'.
Under 79 provade man ett antal gitarrister vid sidan av nu (och sedan dess) faste Dave Murray, och fastnade till slut för Dennis Stratton.
Trummisen Doug gick tillbaka till bandet Samson, där han för övrigt kamperade ihop med Bruce Dickinson, och in i bandet kom Clive Burr.
Nu dröjde det inte länge innan första albumet var ett faktum och jag fortsätter historien baserat på deras plattor.
Iron Maiden , 14 april 1980
Killers , 2 februari 1981
Jag har läst att Maiden själva inte är helt nöjda med denna skiva, men för mig ligger den speciellt nära hjärtat eftersom det var min första Maiden-platta.
'Arrys åsikter till trots innehåller denna en idog samling pärlor som 'Wrathchild', 'Killers', 'Murders In The Rue Morgue' och varför tog man inte med den mystiskt bra 'Twilight Zone'?
Kanske för att får göra det otroligt tuffa skivomslaget till singeln, med tidigare nämnda horan Charlotte, sekunder innan hon blir strypt av en Eddie i demonform.
Värd att nämnas är också 'Drifter', som redan året tidigare var släppt som livebaksida till 'Sanctuary'-maxin, och från en annan liveinspelning på baksidan av en version av 'Women In Uniform'-maxin, den andra versionen hade 'Invasion' istället. Invecklat?
Hursomhelst hade Daves gamla skolkamrat Adrian Smith nu lagt ner deras tidigare och framgångslösa band Urchin och hade efter Dennis Strattons avhopp beslutat sig för att hoppa på bandet.
Dennis, förresten, la av på grund av "musikaliska motsättningar", vilket blir oerhört lätt att förstå när man har hört att han gillade The Eagles.
De borde ha avrättat karln istället! En annan teori som florerat är att han helt enkelt var för dålig.
Mycket troligt, att han är sämre än Adrian betvivlar jag inte det minsta.
Nu var iallafall hårdrockens kanske mest klassiska gitarristduo, som har stor del i Maidens sound och framgång, bildad.
Ljudet på denna skiva är bättre än på debutplattan, det är fortfarande rått, men nu också (förhållandevis) välproducerat, något som jag tror ska tillskrivas den nu nye producenten Martin Birch, som för övrigt har producerat storverket Deep Purple In Rock.
På det hela taget tycker jag att den på alla sätt är lika bra som den första skivan.
Även 1981 var ett bra hårdrocksår, med lysande plattor som Breaker, For Those About To Rock, Motörhead och Diary Of A Madman. Nu var hårdrocken på gång!
Omslaget till Killers påminner lite om det första, men nu har han beväpnat sig med en blodig yxa och ett ondsint hånflin.
Vem är det månne som nyligen nerhuggen förgäves klamrar sig fast i hans tröja medan livslågan sakta med säkert släcks?
Vem vet. En bra bild är det iallafall.
Att det sedan finns ett naket hånglande par i ett fönster i bakgrunden känns naturligtvis också muntert.
Efter denna platta gav de sig ånyo ut på turné, "The Killer World Tour", denna gången även till andra sidan Atlanten (som förband åt Priest) och Japan, där de bland annat spelade in en livemaxi-EP som de gav ut med namnet Maiden Japan, vilket vi riktiga hårdrockare genast förstår är en hyllning till Deep Purples klassiska liveplatta Made In Japan.
The Number Of The Beast , 29 mars 1982
En skiva som av många är ansedd som en av de bästa Heavy Metal-plattorna någonsin, och jag kan inte annat än instämma.
I andra bandstorys här på OzZajt har plattorna fått betyg på skalan 1 till 5.
Jag skulle nog ge den här plattan betyget 6 på samma skala.
Kanonlåtarna avlöser varandra i en närmast otrolig följd, och det vore meningslöst att försöka räkna upp de bästa spåren.
Måste man nämna en låt som den bästa är min personliga favorit 'Hallowed be thy name'.
Enda låten som inte är av världsklass skulle möjligtvis vara 'Gangland', och det är ingen dålig låt!
Med denna makalösa platta slog Iron Maiden igenom på allvar.
The Number Of The Beast seglade upp som etta på skivlistan i England, Maidens första topplacering.
Det stora som förändrats är att Paul DiAnno hoppade av i slutet av Killer-turnén, han pallde tydligen inte med det hårda turnerandet.
In kallades Bruce Dickonson från Samson, som efter några rep gick in och fullföljde turnén.
Ljudet på skivan är precis så bra som det kan vara 1982, och det märks att Maiden verkligen har hittat sin stil.
Texterna på plattan var något som fick stor uppmärksamhet, framförallt då av våra ovänner i väst.
Jänkarna fick naturligtvis spelet av låtar som innehåller talet 666, texter ur bibeln, och dessutom ett helvetesinspirerat skivomslag.
Föga oväntat sprang de kristna tjockisarna man ur huse och spelade skivor baklänges, för att sedan bränna dem på bål
(för att de inte hittade något får man förmoda).
På USA-turnén senare under året hälsade Bruce folket som företog sig ovanstående aktiviteter att de kunde "köra upp skallen i arlset".