Kyndelsmäss infaller i början av februari och har alltid varit en stund för stilla eftertanke eller kanske snarare hejdlöst supande för oss metallister från Sorunda. Församlingen sammetskäftar för meningslöst supande (FSFMS) brukar, om vi råkar ha kastat ett fåröga i almanackan, ta denna helg som förevändning för att ha svart mässa.
Varför Candlemass döpte sig efter denna helg är höljt i dunkel. På Rockbox (Gubbrockradiokanalen Klassiska hits förtjänar förresten en plats i dövlistan för att ha snott detta programnamn!) frågade allas vår Pär Fontander (vars manligt kärva stämma nu understundom kan höras på P1) Leif Edling vad Candlemass (den korrekta stavningen torde vara Candlemas) egentligen stod för, varvid "Läppen" kläckte ur sig något i stil med "Eeeeh, de e en helg då men ööh tänder ljus och äääh lever rövare, men det låter tungt å de gör vi också". Därpå fick jag för första gången höra "Solitude" och det var ju helt knäckande. Bändningarna i versriffet var så diaboliska att man (nästan) förlät dem allt eventuellt intresse för kristendomen. Av någon outgrundlig anledning införskaffade jag dock ingen platta då. Men jag bättrade mig sedermera och köpte allt och hade väl ett tag doomkisarna som favoritband. De är dessutom förmodligen den grupp jag har sett flest gånger på scen. Nedan följer en liten genomgång av deras historia.
NEMESIS
The Day of Retribution (MLP 1982(?)/LP 1990)
Denna platta har släppts två gånger. Originalversionen innehåller fem låtar med rätt taffligt spelad ehuru stämningsfull och bra mörk metall. Öppningsspåret "Black Messiah" skulle fyra år senare dyka upp på "Ancient Dreams" som "Incarnation of Evil". Leif Edling sköter både bas och sång. Förut tyckte jag att han sjöng rätt uselt, men vid en ny genomlyssning fann jag till min förvåning att det faktiskt var skitbra. Det rör sig om en tidstypisk, lite sorgsen sångstil. Som jämförelse kan jag nämna David Potter i Cloven Hoof och Andreas Zackariasson i Gotham City.
Under 1990 släpptes plattan igen utökad med två Candlemassdemolåtar från 1985, "Blackstone Wielder" och "Demons Gate" [Ja, det är fan inte mitt fel att de stavar fel]. Jag kanske har helt fel, men jag misstänker att demon i fråga är "Witchcraft". Om det är någon som vill bli av med den, så tar jag gärna emot den. Tydligen föll demon i god jord, ty redan året därpå kom Candlemass riktiga debut ut.
CANDLEMASS I
Epicus Doomicus Metallicus (1986)
Det verkar ha varit en drös med folk inblandade på denna platta. Inte blir det lättare av att jag blott äger bild-LP-versionen där inte finns några upplysningar att tala om. På bilden ser vi alla fall Edling tillsammans med kompgitarristen Mats "Mappe" Björkman och batteristen Matz Ekström, vilka allihop var med även på demon. Sångaren och sologitarristen fick alltså inte vara med på bild! Till saken hör att pojkarna på den här tiden var tvättäkta posörer. Mappe är nog värst med sitt omsorgsfullt fixade hår och lite ledsna plutfejs. Jag har nu undrat i fjorton år varför man vill se ut som Paul "är han verkligen bisexuell?" Stanley när man spelar riktigt hård musik. Kan någon svara på detta får ni gärna skicka ett mejl.
Men man borde väl inte gnälla när plattan är så pass bra. Plågsamt långsam och rådeppig intill det suicidalas gräns med tydliga rötter i sjuttiotalet men med bark av blänkande metall är detta alster mångas absoluta favorit. Och aj så bra den är! Varenda låt besitter en hypnotisk dragningskraft som inte går att värja sig emot. "Solitude", "Demon's Gate", "Crystal Ball", "Black Stone Wielder", "Under the Oak" eller den alltid gåshudsframkallande "A Sorcerer's Pledge", det är bara att välja. Klassiskt!
CANDLEMASS II
Nightfall (1987)
Här dyker han upp, Jan Alfredo "Messiah" Marcolin, mannen från Blekinge med den allomfattande frisyren. En fantastisk sångare, vars mage även utgjorde gruppens image. Vad jag minns av dåtidens skriverier hade Eddie, som han heter i goda vänners lag, hört första plattan och bestämt sig för att vara med och gav sig inte förrän han tvingat sig till en plats i bandet. Dessutom hade trummisen Janne Lind anslutit till skaran. Vad många inte vet är att Mike Wead (hårt namn) spelade gitarr när skivan började spelas in. Sedan blev han väl ovän eller så med Leif och lämnade gruppen. Då kallades hastigt Lars Johansson in i studion och gruppen. Dock kvarstår en hel del av Mikes spelande på den färdiga produkten: en del plockgitarrer, en soloton (jag har tyvärr glömt i vilken låt) samt alla gitarrer i "Black Candles". Inget ont om Mikael Vikström (förutom möjligtvis om den infantila pseudonymen), men jag är glad att det är Lasse som solar. Han är nämligen strålande.
Många, men suddiga, minnen är förknippade med denna platta. Jag hade den nämligen avspelad på ett festband med "Born Again" på andra sidan. Det känns som om jag kan varenda text utantill. (Visserligen är det bara sju av låtarna som har sång, men ändå.) Tyvärr blir man lika förbannad varje gång man begrundar "Samarithan". Även om den inte hade varit kristen, hade den varit löjlig, men denna ödesdigra kombination gör texten rent imbecill. "Du lever i en tjejfantasivärld", för att citera bröderna Hårdrock. Men texterna till särskilt "Dark are the Veils of Death" och "Bewitched" är strålande. Och musiken! Mörkt, tungt och mäktigt utan att det någon gång ballar ur och blir flummigt, något som ju annars lätt händer med Sabbath-influerade grupper. Och låtarna är ju minst sagt bra. Det är här man hittar de mest kända slagdängorna. Förutom de tre senast nämnda låtarna måste jag be att få framhålla "The Well of Souls" och "At the Gallows End" som under av metallurgiskt konstverk. Köp, köp, köp!
Maxisinglar (1988)
I samma veva släpptes två maxisinglar, nämligen "At the Gallows End" och "Samarithan". Båda hade både "Solitude" och "Crystal Ball" i nyinspelningar som baksida. Detta torde bero på att de låg på olika skivbolag på ömse sidor om Atlanten. Egentligen behöver man inte dessa utgåvor. Vill man höra de gamla låtarna med Messiah på sång är det bättre att införskaffa "Live".
Ancient Dreams (1988)
Här kan man väl säga att den klassiska sättningen av Candlemass hade stabiliserat sig. Jag undrar om de inte hade lite bråttom med att spela in denna platta. Låtmaterialet är avgjort svagare än på föregångaren och titellåtens refräng är snodd från den gamla folkvisan "Visa i molom" och dessutom fick de perfida CD-köparna ett bonusspår (ett Black Sabbath-potpurri). Men, vad fan. Det är inget fel på skivan och det är ju skönt att man slapp vänta ett halvt decennium mellan skivsläppen. Mera metall, mera metall!
Tales of Creation (1989)
Denna skiva är på ett sätt en tillbakagång till det riktigt mörka på debuten. Samtidigt har musiken blivit mer varierad. Mina favoriter är nog de mystiska "The Edge of Heaven" och "Somewhere in Nowhere". Instrumentala "Into the Unfathomed Tower" är halsbrytande bra och gamla "Under the Oak" får vara med på ett hörn även här och den passar väl in i den helhetsbild skivan målar upp. Varenda låt är faktiskt fenomenal. Tillsammans utgör de ett monumentalt verk av allra högsta klass.
Live (Dubbel 1990)
Nu måste vi skryta. Det är jag som skriker "Kom igen nurå!" före "Through the Infinitive Halls of Death". Förmodligen är det dessutom Strömans kalufs framför Messiahs vänsterfot. Plattan spelades in inför några hundra extremt entusiastiska hårdrockare på gamla hederliga Fryshuset 9/6-1990. Alla visste att det var skivinspelning på gång så det var ett djävla liv. Lite irriterande var det förstås att Messiah envisades med att snacka engelska. Hade han haft något vettigt att säga till världens befolkning hade kanske språkvalet varit befogat, men nu sa han ändå bara mest "fuck" hela tiden. Annars var det en suverän spelning och en ungefär lika bra platta. Messiah sa vid ett tillfälle att det inte var så mycket studiopålägg, bara "lite bas". Det skulle vara intressant att höra vad Leif har att säga i frågan; förmodligen skulle han hävda att det var sången som lagts om. Av någon djävla anledning är låttitlarna förkortade på omslaget, men låturvalet är ju gott. Helt överbra är avslutande "(A) Sorcerer's Pledge".
Vad jag har förstått så hade Läppen och Messiah svårt att dra jämnt under hela sin tid ihop. Denna motsättning var säkerligen anledningen till att Candlemass splittrades efter inspelningen av lajven. Detta tyckte skivbolaget var mindre kul och tvingade fram en omedelbar återförening för att skivan skulle skulle få släppas. Men det höll inte så länge och snart var sorgligt nog denna sättnings saga all. Slutligen riktar jag en öppen fråga till alla rättroende hårdrockare: När fan kommer videon??????????????????
CANDLEMASS III
Chapter VI (1992)
Ja, där satt man och väntade på videon, men ingenting hände. Sedan fick man höra att Candlemass hade hittat en ny sångare. Jag minns att jag lyssnade på ett radioprogram där Leif berättade att vokalistens namn var Tomas Vikström. Då utbrast det intervjuande våpet "ahaa, du menar sonen till den berömda operasångaren?", precis som om hon skulle ha haft en djävla aning. Till dags dato har jag fortfarande inte hört ett ord om denne farsa. Däremot är jag medveten om att sonen sjungit i inte helt stenhårda Talk of the Town. Blä. Han sjunger inte särskilt bra. Men musiken är ju bra. Man bjuds inte på samma domedagsutflykter som tidigare, men det handlar fortfarande om hyvens metall.
Tyvärr skämde de senare ut sig för all framtid med den där satans bullfestskivan. Därför vägrar jag att skriva om något senare än 1992. Det får någon annan göra.
Hellfücker "Alfredo" Halfdan